Mera trams från Livsmedelsverket

vit d i maten

Om man är intresserad av kost och hälsa kommer man oundvikligen att stöta på Livsmedelsverkets olika utspel. Efter många år har jag inte fått anledning att ändra uppfattning: de antingen saknar kompetens på sitt eget område, eller också vill de helt enkelt inte göra ett bra jobb. En känd forskare i Linköping menade att de har stora kunskapsluckor. Andra menar att de egentligen är till för att gynna livsmedels- och läkemedelsindustin.

När de nu äntligen gör något på ett väldigt eftersatt område, vitamin D, så blir det en stor besvikelse. Man inför regler för att det ska tillsättas vitamin D i vissa livsmedel, främst mjölkprodukter och matfetter. Det rekommenderade intaget ligger dock kvar på 10 µg per dag (400 IU), för alla utom dem som är över 75 år, där det är 800 IU som gäller. Skälet till att införa tillsatt vitamin D är att man har konstaterat att det råder stor brist på vitamin D i befolkningen, och att man vill förebygga benskörhet. Ingenting sägs om alla de andra effekterna som vitamin D har på människokroppen, speciellt för immunförsvaret.

Till saken hör att det inte finns något vetenskapligt underlag för att människans behov är just 400 IU. Jag ägnade några månader åt att ta reda på detta, och i likhet med andra kan jag bara anta att denna siffra kommer av att man en gång för länge sedan i England observerade att barn som fick en sked fiskleverolja per dag inte fick engelska sjukan (Rickets), eller rakit som det heter i Sverige. En sådan sked innehöll ca 400 IU. Det är allt. För att göra en lång historia kort, så vet man ofantligt mycket mer om vitamin D idag, och att ha brist på detta prehormon kan få allvarliga konsekvenser, inte bara när det gäller benskörhet.

Det gränsvärde som gäller för att man inte ska ha brist är omöjligt att komma upp till om man bara får i sig 400 IU. Under större delen av året får vi inget bidrag från solen och därför är rekommendationen alldeles för lågt satt. En vuxen person förbrukar ungefär 10 gånger denna mängd, eller mer, för olika processer i kroppen. En välgjord studie har visat att ammande mödrar behöver ett intag på 6400 IU för att barnets vitamin D-nivå ska bli tillräcklig. Det finns mycket mer att säga om det här, men slutsatsen blir att man helt kan ignorera Livsmedelsverkets rekommendation då den är både ovetenskaplig och farlig.

 

Annonser

D-vitaminbrist hos barn trots riktig kost

”D-vitaminbrist hos barn trots riktig kost” är titeln på en artikel från Diabetesportalen, och som i sin tur bygger på ett pressmeddelande från Umeå Universitet.

Förskolebarn i norra Sverige har för låga nivåer av D-vitamin redan i slutet av sommaren och värdena sjunker under vintern. Även om kosten följer rekommendationerna räcker inte solljuset till, visar forskare vid Umeå universitet i en nyligen publicerad rapport.

För den som har följt området vitamin D under de senaste åren är de här resultaten föga förvånande, inte minst när det gäller barn i norra Sverige. Det har varit känt sedan länge att det i princip är omöjligt att få behovet av vitamin D uppfyllt genom kosten. Det är ett feltänk som verkar vara svårt att överge. Så är det i den här studien också, och man försöker nu ta reda på hur mycket vitamin D man ska tillsätta mjölk för att barn ska få bra nivåer av vitamin D. I andra sammanhang figurerar tankar på att berika vetemjölet på nationell nivå på olika ställen i världen.

Ända fram till i modern tid har människan fått sitt behov av vitamin D genom solen, med några få undantag, och med de mängder som krävs för relevanta nivåer i kroppen, för exvis immunförsvar och genuttryck, är det fortfarande solen som gäller, eller rejäla tillskott av rent vitamin D3. Vi var mer ute förr i tiden. Att gå vägen via kosten är inte en framkomlig väg. Att tänka på i sammanhanget är att de två livsmedel som är aktuella, mjölk och vetemjöl, också är de två livsmedel som har störst potentiell negativ inverkan på folkhälsan med tanke på deras innehåll av laktos, kasein och antinutrienter som gluten. För många barn och vuxna är mjölk och vetemjöl direkt olämpliga som föda.

Immunförsvarsproblematik och autism

Det forskas intensivt på orsakerna till autism – när det gäller de genetiskt relaterade aspekterna och de miljöfaktorer som man misstänker kan påverka sjukdomsförloppet. Det börjar redan i moderlivet och fortsätter under barnets första levnadsår. Man är fortfarande långt ifrån att kunna slå fast hur det hela hänger ihop, men man börjar kunna ana konturerna av de mycket komplexa mekanismerna det handlar om.

Området är ju som bekant mycket kontroversiellt, och som så ofta när man inte vet så mycket så är åsikterna desto starkare. När en vetenskapsjournalist ger sig på att försöka sammanfatta en del av forskningsläget för en bred läsekrets blir det naturligtvis en del liv. Läs gärna den mycket intressanta artikeln av Moises Velasquez-Manoff, ”An Immune Disorder at the Root of Autism”.

För den som vill få en inblick i den forskning som pågår kan jag rekommendera bloggen Questioning Answers – Views on autism research and other musings, som skrivs av en forskare på området, Paul Whiteley. Han kommenterar även den ovan nämnda artikeln.

Länkarna får tala för sig själva och jag kan bara (som vanligt) kort konstatera att immunförsvar hos modern och hos barnet, inflammationer och autoimmuna angrepp, verkar vara helt centrala problemställningar när det gäller utvecklingen av autism. Det tycks också vara klart, för mig, att det handlar om faktorer som är helt typiska för vår moderna civilisation och det moderna sättet att leva. Andra vill ha det till att autism alltid har funnits i den omfattningen vi ser idag, och att man bara har blivit bättre på att diagnostisera det, och att det inte är så mycket att göra åt det hela.

Kvinnor, liksom resten av befolkningen, får inga speciella råd om hur de ska förbättra sitt immunförsvar, och det kan man tycka är lite märkligt med tanke på det man vet om vitamin D idag. Läs gärna i kategorin Graviditet här på bloggen, och särskilt serien om Graviditet och vitamin D, som börjar med En vandring i mörkret.

Antibiotikaresistens

Då och då dyker det upp artiklar i våra vanliga media som tar upp ämnet antibiotikaresistens, men sällan med någon större insikt och djup i sakfrågan. Det är nog ingen överdrift att säga att folk flest inte har förstått vidden av problemet och vart vi är på väg.

En av orsakerna till den alltmer tilltagande omfattningen av antibiotikaresistens är det massiva användandet av antibiotika inom djuruppfödningen, speciellt i USA (där inga försök att stoppa det har lyckats). Men det är också så att de resistenta bakterierna frodas på våra vårdinrättningar, vilket kan verka lite konstigt eftersom man är så mån om hygienen där. Studier har visat att man har misstagit sig, och att förbättringar i städrutiner och så enkla saker som att man ska tvätta sig om händerna på inrättningar där man hanterar patienter, har förbättrat situationen betydligt.

I allt som skrivs i frågan i vanliga media får man lov att misstänka att läkemedelsindustrin har ett finger med i spelet, eftersom de menar att det är olönsamt att utveckla nya antibiotika och därför vill skjuta över det ekonomiska ansvaret för forskningen på samhället. Det är med andra ord något av en utpressningssituation för samhället. Hur som helst vill jag rekommendera följande högklassiska artikel som nyligen publicerades i The Telegraph: Why antibiotics are losing the war against bacteria. En maskinöversättning finns här.

Det ska bli spännande att se hur det går till slut, om vi hamnar i den situationen vi hade före antibiotikans inträde, eller om vi ska kunna ta fram nya effektiva läkemedel mot de resistenta bakterierna. Medan vi väntar kan vi optimera vårt immunförsvar genom ett tillräckligt intag av vitamin D och annat, och därmed kanske aldrig hamna i situationen att vi drabbas av en allvarlig infektion med resistenta bakterier.

Hur vitamin D förhindrar inflammation

Vad händer på vitamin D-området egentligen? Det enkla svaret är att det är alldeles för mycket för att någon ska kunna rapportera om det, och just nu är det inga stora sensationer att berätta om. Helt klart så är intresset stort i forskningsvärlden medan motviljan till nya tag från reglerande myndigheters sida är lika stort. Det kommer att ta mycket lång tid innan vi får se annat än kosmetiska förändringar av rekommendationerna för vitamin D.

Ett intressant exempel på en ny studie är; ”Vitamin D Inhibits Monocyte/Macrophage Proinflammatory Cytokine Production by Targeting MAPK Phosphatase-1”, och vi har fått en sammanfattning av den i ScienceDaily. I den här lab-studien har man studerat specifika molekyl- och signalfenomen genom vilka vitamin D förhindrar inflammation. Inte oväntat kunde man se att låga nivåer av vitamin D inte kunde förhindra utvecklingen av inflammation medan nivåer som anses vara adekvata för människor lyckades göra det.

Specifikt studerade man de mekanismer genom vilka vitamin D kan påverka signalvägar för immunitet och inflammation. Man inkuberade mänskliga vita blodkroppar med olika nivåer av vitamin D och exponerade dem för lipopolysackarider, molekyler som är förknippade med bakteriers cellväggar, och som man vet orsakar kraftiga inflammatoriska reaktioner. Celler utan vitamin D, och celler i en lösning med 15 ng/ml, producerade höga nivåer av cytokiner IL-6 och TNF-alfa, som är dominerande komponenter i inflammationsutveckling. Celler i lösning med 30 ng/ml och över visade på betydligt reducerad reaktion på lipopolysackariderna. Den högsta dämpningen av inflammationen ficks vid 50 ng/ml.

Genom ytterligare experiment kunde man identifiera platsen där vitamin D-receptorn verkar binda direkt till DNA, där den aktiverar genen MKP-1. MKP-1 interfererar med utvecklingen av inflammationsmekanismerna, och kan sannolikt förklara många av de positiva effekterna av vitamin D som man har observerat.

Den här studien, liksom många andra, visar att vitamin D handlar om så mycket mer än bara den benhälsa som de nuvarande rekommendationerna verkar handla om. Det finns redan mängder med tydliga bevis för att människan behöver ofantligt mycket mer vitamin D än det rekommendationerna säger.

Tyvärr är okunskapen fortfarande stor, och när allmänheten dessutom får rådet att undvika solen, fortsätter exempelvis engelska sjukan (rakit) att breda ut sig. Det är ganska vanligt att barn föds med extrem brist på vitamin D, och de har då så skört skelett att de bokstavligen riskerar att gå sönder när föräldrarna tar i dem. När skadade barn kommer in till sjukhuset ringer man polisen men man tar inga prov på vitamin D-nivån i barnet. Gång på gång rapporteras det om fall där föräldrar blir fråntagna sina barn och till och med får fängelse för barnmisshandel och dödsfall, när det i själva verket handlar om brist på vitamin D. Barnmorskor och barnläkare tycks vara skrämmande dåligt uppdaterade på något som borde vara deras specialitet.  Ibland går det dock bra (till slut) mitt uppe i all tragiken: Parents cleared by High Court following death of child with rickets.

Annika Linde tog inte sprutan

Rune Lanestrands blogg: Annika Linde tog aldrig sprutan. Följ länkarna och ta del av det Statsepidemiolog Annika Linde säger om att ha ett gott immunförsvar (för egen del, och varför hon inte tog svininfluensavaccinet).

Så det kan bli när man vet en sak och har betalt för att säga en annan. Snart i en kvällstidning nära dig?

Bilden från Aftonbladet.

Vacciner och spädbarnsdödlighet – del 2

Har du också ställt dig frågan var alla relevanta och intressanta studier är när det gäller vaccinering av barn? – Men varför det kanske man undrar. Jo, i många länder ger man idag betydligt fler vacciner till spädbarn (barn under 1 år) än man gjorde förr. Hur vet man att det är säkert att ge så många som 26 doser som man nu gör i USA (i Sverige är det 12)? Om man ger 26 doser till ett litet barn under 1 år så har man säkert gjort studier på det och funnit att det är säkert? Eller hur?

Rätta mig om jag har fel, men det fungerar inte så att man ”är säker” när det gäller vaccinering. Det ligger i sakens natur och det skulle vara väldigt svårt att göra utslagsgivande studier, och det skulle kräva väldigt många deltagare för statistisk ”säkerhet”. Dessutom skulle man behöva hålla en mängd variabler under kontroll, ex vis andra vacciner än det man specifikt vill studera. Men visst görs det tester på ett antal individer innan man introducerar ett nytt vaccin. Det är tydligen så att nya mediciner ofta testas för biverkningar på ”fullt friska” individer, och man kan anta att det samma gäller för vacciner. Det säger sig själv att man kan få fler biverkningar för individer med dålig hälsa och försämrat immunförsvar. Mer här: CDC: Why it’s Important to Monitor Vaccine Safety.

Så hur gör man då? Man vaccinerar och så ser man hur det går. Vaccinerar man ett stort antal individer så har en del av dessa naturligtvis dålig hälsa och dåligt immunförsvar, och en del är helt enkelt känsligare för olika saker, och en del är genetiskt predisponerade för vissa sjukdomar. Det här är saker som vare sig föräldrar eller de läkare och annan vårdpersonal som ger vacciner nödvändigtvis vet så mycket om, speciellt med ett barn som bara är några månader gammalt. Det vore rimligt att man innan man vaccinerar testar barnets immunförsvar och känslighet för olika ämnen. Det är ju immunförsvaret som påverkas av vaccinerna. Det vore rimligt att testa vitamin D-status på alla gravida, på alla nyfödda, och sedan kontinuerligt för alla barn under uppväxten, eftersom immunförsvaret är beroende av god vitamin D-status. Man borde självklart göra allt man kan för att undvika problem som kan uppstå som en följd av vaccineringar. Gör man det?

I verkligheten förekommer biverkningar och en del individer får problem av vaccinerna. Biverkningarna ska anmälas till ett register av ansvarig läkare. Här finns det tydligen stora problem. Långt ifrån alla biverkningar anmäls, och det figurerar uppgifter om att bara en bråkdel anmäls för vissa vacciner. Det förekommer tydligen ofta att läkare bestämt motsätter sig att ett vaccin skulle ha orsakat en biverkning även när föräldrarna är tvärsäkra, osv osv. De facto är det ju så att det är hela den vaccinerade gruppen för ett visst vaccin som är försöksgruppen och det är efter vaccineringen som man har möjlighet att studera effekten av vaccinet och dess säkerhet. Då är det rimligt att man är mycket noga med rapporteringen av samtliga biverkningar. Är rapporteringen av biverkningarna tillräckligt bra idag?

Jag har läst en intressant artikel skriven av vaccinkritikerna Neil Z Miller och Gary S Goldman (1, 2): ”Infant mortality rates regressed against number of vaccine doses routinely given: Is there a biochemical or synergistic toxicity?”. De har sett på sambandet mellan antalet vaccindoser givna till spädbarn i olika länder och jämfört detta med spädbarnsdödligheten. I grafen ovan visas resultatet av jämförelsen och de fann ett linjärt samband där spädbarnsdödligheten ökar med antalet vaccindoser. Man kan inte från sambandet veta om det finns ett orsakssamband mellan vaccinerna och dödligheten, men resultaten innebär att man bör studera området närmare. Det är anmärkningsvärt att man i ett land som USA, där man ger flest doser (26 st) har en dödlighet på 6,22 (per 1000) när man i Sverige med 12 doser har en dödlighet på 2,75.
 I tabellen ovan återfinns de länder i världen som har lägst spädbarnsdödlighet, och USA hamnar alltså på 34:e plats. USA har större hälsovårdskostnader per capita än något annat land i världen men har ändå hög spädbarnsdödlighet för att vara ett utvecklat land. Enligt studier så är de mest betydelsefulla faktorerna för låg dödlighet god nutrition, renlighet, rent vatten och tillgång till hälsovård. Det som möjligen skulle kunna vara väsentligt olika i exempelvis Sverige och USA är nutritionen. Är denna så dålig i USA att dödligheten skulle vara mer än dubbelt så hög? Kan det vara så att det högre antalet vaccindoser ger ökad dödlighet? I USA vet man alltså inte särskilt väl varför spädbarnsdödligheten är så hög, och ansträngningar för att minska den har inte lyckats. I USA liksom i andra utvecklade länder har spädbarnsdödligheten gått ned historiskt sett, men när den i USA på senare tid har hamnat på en platå har den i andra länder fortsatt att minska. En faktor som starkt påverkar spädbarnsdödligheten är prematura födslar. Här kan jag tänka mig att nutritionen spelar stor roll, och i studier på gravida och vitamin D-status har vi sett att risken för prematur födsel ökar med dålig status.

Innan man började med de nationella vaccinationsprogrammen i USA (massvaccinering) ca 1960 var krubbdöd så ovanligt att det inte hade ett medicinskt namn och inte fanns med i statistiken över dödsfall. Ungefär 10 år senare infördes begreppet plötslig spädbarnsdöd (SIDS). Författarna till artikeln för en detaljerad diskussion om orsakerna till SIDS men det blir för omfattande att återge allt här. De visar ex vis att SIDS minskade kraftigt i USA under åren 1999 -2001 medan den totala dödligheten inte minskade i motsvarande grad. De går också igenom studier som har visat att vissa grupper av barn förmodligen har råkat ut för SIDS strax efter vaccinering.

Det finns mycket mer att hämta på området och det finns mer att säga, men det får räcka för den här gången. Min slutsats är att man vet för lite och vaccinerar för mycket. Vi behöver mycket mer kunskap om effekten av vacciner och jag tror att det skulle vara bra om man satsade på att varje barn på naturlig väg får ett bra immunförsvar innan man börjar med vissa vacciner. Det kan i varje fall inte skada! Vi kan inte lägga hela ansvaret på vården när det gäller vaccinering. Vi tar ofta hälsa och gott immunförsvar för givet, och tror att det är helt normalt att åka på den ena förkylningen efter den andra. När det gäller hälsan så är ansvaret vårt eget, och man ska vara väldigt skeptisk till officiella råd och pekpinnar, eftersom dessa som regel inte är grundade på objektiv och oberoende vetenskap.

Relaterat:
Government Paid Millions To Vaccine-Injured Kids – Autism Vaccine Link (HT  Lindberg)

Mer om immunförsvaret här.