Om man är intresserad av kost och hälsa kommer man oundvikligen att stöta på Livsmedelsverkets olika utspel. Efter många år har jag inte fått anledning att ändra uppfattning: de antingen saknar kompetens på sitt eget område, eller också vill de helt enkelt inte göra ett bra jobb. En känd forskare i Linköping menade att de har stora kunskapsluckor. Andra menar att de egentligen är till för att gynna livsmedels- och läkemedelsindustin.
När de nu äntligen gör något på ett väldigt eftersatt område, vitamin D, så blir det en stor besvikelse. Man inför regler för att det ska tillsättas vitamin D i vissa livsmedel, främst mjölkprodukter och matfetter. Det rekommenderade intaget ligger dock kvar på 10 µg per dag (400 IU), för alla utom dem som är över 75 år, där det är 800 IU som gäller. Skälet till att införa tillsatt vitamin D är att man har konstaterat att det råder stor brist på vitamin D i befolkningen, och att man vill förebygga benskörhet. Ingenting sägs om alla de andra effekterna som vitamin D har på människokroppen, speciellt för immunförsvaret.
Till saken hör att det inte finns något vetenskapligt underlag för att människans behov är just 400 IU. Jag ägnade några månader åt att ta reda på detta, och i likhet med andra kan jag bara anta att denna siffra kommer av att man en gång för länge sedan i England observerade att barn som fick en sked fiskleverolja per dag inte fick engelska sjukan (Rickets), eller rakit som det heter i Sverige. En sådan sked innehöll ca 400 IU. Det är allt. För att göra en lång historia kort, så vet man ofantligt mycket mer om vitamin D idag, och att ha brist på detta prehormon kan få allvarliga konsekvenser, inte bara när det gäller benskörhet.
Det gränsvärde som gäller för att man inte ska ha brist är omöjligt att komma upp till om man bara får i sig 400 IU. Under större delen av året får vi inget bidrag från solen och därför är rekommendationen alldeles för lågt satt. En vuxen person förbrukar ungefär 10 gånger denna mängd, eller mer, för olika processer i kroppen. En välgjord studie har visat att ammande mödrar behöver ett intag på 6400 IU för att barnets vitamin D-nivå ska bli tillräcklig. Det finns mycket mer att säga om det här, men slutsatsen blir att man helt kan ignorera Livsmedelsverkets rekommendation då den är både ovetenskaplig och farlig.
Allt om vitamin D 
Jag läste just det 40 sidor långa kapitlet om vitamin D i NNR2012. Där fanns över 130 referenser till studier. Hur kan du påstå att ”det inte finns något vetenskapligt underlag för att människans behov är just 400 IU”?
Det framgår av mitt inlägg hur jag kan komma med det påståendet. Det framgår också av tidigare postningar här på bloggen. Om du har funnit evidens för motsatsen kan du lägga fram den, istället för att insinuera att jag inte vet vad jag skriver om.
Men tack för att du gav mig en anledning att belysa Livsmedelsverkets kunskapsluckor på ett annat område, nämligen det mättade fettet och dess påstådda farlighet när det gäller hjärt-kärlsjukdomar. Efter att ha blivit ifrågasatta under många år kände de sig till slut tvungna att konkretisera sig och framlägga en litteraturlista. De presenterade en lista på drygt 80 studier. Efter en kritisk granskning återstod en(1) som faktiskt visade att mättat fett kan vara farligt. Men den föll också eftersom studiens metodupplägg inte höll måttet. Den var faktiskt direkt amatörmässig. Idag vågar man inte längre komma med ett direkt påstående, speciellt inte efter den senaste tidens publikationer som tydligt visar att mättat fett inte är ett dugg farligt. Trots det fortsätter verket att pusha inflammationsdrivande vegoljor och margariner. Fjantprofessorn Mai-Lis Hellenius forsätter hävda det samma, men jag är osäker på om hon fortfarande använder den förfalskade indiska studien i sina PP-presentationer för att ge stöd för detta.
Som student är det ok att vara okritisk, det handlar ju om att klara tentorna. Som forskare måste man vara kritisk och skeptisk, och forskning går till stor del ut på att falsifiera hypoteser och andras forskning. Som professor behöver man varken vara särskilt kunnig eller kritisk, det handlar i stället mycket om att skaffa pengar. I Hellenius fall är det läkemedelsindustrin som betalar, närmare bestämt Pfizer, som gärna ser att vi fortsätter tro på kolesterolhypotesen.