D-vitaminbrist hos barn trots riktig kost

”D-vitaminbrist hos barn trots riktig kost” är titeln på en artikel från Diabetesportalen, och som i sin tur bygger på ett pressmeddelande från Umeå Universitet.

Förskolebarn i norra Sverige har för låga nivåer av D-vitamin redan i slutet av sommaren och värdena sjunker under vintern. Även om kosten följer rekommendationerna räcker inte solljuset till, visar forskare vid Umeå universitet i en nyligen publicerad rapport.

För den som har följt området vitamin D under de senaste åren är de här resultaten föga förvånande, inte minst när det gäller barn i norra Sverige. Det har varit känt sedan länge att det i princip är omöjligt att få behovet av vitamin D uppfyllt genom kosten. Det är ett feltänk som verkar vara svårt att överge. Så är det i den här studien också, och man försöker nu ta reda på hur mycket vitamin D man ska tillsätta mjölk för att barn ska få bra nivåer av vitamin D. I andra sammanhang figurerar tankar på att berika vetemjölet på nationell nivå på olika ställen i världen.

Ända fram till i modern tid har människan fått sitt behov av vitamin D genom solen, med några få undantag, och med de mängder som krävs för relevanta nivåer i kroppen, för exvis immunförsvar och genuttryck, är det fortfarande solen som gäller, eller rejäla tillskott av rent vitamin D3. Vi var mer ute förr i tiden. Att gå vägen via kosten är inte en framkomlig väg. Att tänka på i sammanhanget är att de två livsmedel som är aktuella, mjölk och vetemjöl, också är de två livsmedel som har störst potentiell negativ inverkan på folkhälsan med tanke på deras innehåll av laktos, kasein och antinutrienter som gluten. För många barn och vuxna är mjölk och vetemjöl direkt olämpliga som föda.

Graviditet och vitamin D: dos och säkerhet

 

Graviditet och vitamin D: del 4.
Det här inlägget ska handla om dossäkerhet för vitamin D och har samma giltighet för gravida som för icke-gravida ungdomar och vuxna. Det man mäter när det gäller vitamin D-halt i blodet (serumnivå) är kalcidiol, eller 25-hydroxy-vitamin D, 25(OH)D, och enheter för detta är nmol/L eller ng/mL (1ng/mL = 2,5 nmol/L, dvs 40 ng/mL motsvarar100 nmol/L). Kalcidiol är ett prehormon som levern producerar från kolekalciferol, alltså vitamin D3. Mängden vitamin D anges som µg (mikrogram) eller IU (internationella enheter, ibland IE) och 1 µg = 40 IU. Den som vill veta mer om de olika typerna av vitamin D och om vitaminets fotobiologi hänvisar jag till ett par utmärkta artiklar (Harris, Moan och Porojnicu).

Reinhold Vieth har gjort en heltäckande review över detta med 25-hydroxyvitamin D-koncentration och säkerhet, och jag tar här upp en del av det han kommit fram till. Alla värden avser vuxna personer. Några huvudpunkter: för att uppnå 25(OH)D nivåer över 100 nmol/L = 40 ng/mL, som ofta anges som gräns för brist, krävs ett totalt intag av vitamin D på 4000 IU/dag. Bortsett från dem som är hypersensitiva har man inte sett några negativa effekter för 25(OH)D-nivåer upp till 140 nmol/L = 56 ng/mL, vilket kräver en daglig dos på 10 000 IU för att uppnå. De kända fall av toxicitet och hyperkalcemi som finns motsvarar ett dagligt intag på över 40 000 IU. Enbart solsken kan ge koncentrationer av 25(OH)D på 210 nmol/L (84 ng/mL) och över.

 

I några studier har man tittat på koncentrationen av 25(OH)D bland människor som arbetade mycket utomhus, och man har då observerat genomsnittsvärden på mellan 105 och 163 nmol/L (42-65 ng/mL) och med betydligt högre värden hos enskilda individer (max 225 nmol/L = 90 ng/mL). Effekten av att ta ett dagligt tillskott med vitamin D har studerats och som förväntat stiger halten 25(OH)D snabbare ju större dosen är. Jämvikt uppnås efter 1-2 månader, se figuren ovan.  Räknat underifrån har tillskottet varit 400, 1000, 2000 respektive 10 000 IU per dag.

Många olika studier med artificiella UV-ljuskällor har gjorts. I minst fyra olika studier har man sett att en helkroppsexponering kan ge samma effekt som att inta 10 000 IU vitamin D oralt. I en ganska färsk studie har man jämfört individer som antingen exponerades för UV-ljus eller tog vitamin D oralt, och man fann att UV-exponeringen kunde motsvara ett intag på 10 000 – 20 000 IU. Man har också funnit att UV-exponering utöver det som skapar en begynnande solbränna (rodnad) inte ger någon ytterligare vitamin D-produktion.

 

Det finns många studier där man sett på koncentrationen av 25(OH)D efter olika intag av vitamin D; oralt, subkutant, intramuskulärt, intravenöst, samt i olika former (D2 resp. D3). Om koncentrationen av 25(OH)D överstiger ett värde någonstans över 220 nmol/L = 88 ng/mL uppstår vitamin D-förgiftning med hyperkalcemi. Vieth har sammanställt studierna i figuren ovan, med dos och resulterande koncentration av 25(OH)D, där ringar representerar icke-toxicitet och kryssen representerar toxicitet. Krysset markerat med pilen, som har hamnat utanför, avser egentligen en beräknad medeldos utifrån en månatlig engångsdos på 300 000 IU, och denna ger inte ett rättvisande värde i sammanhanget.

Från de olika studier som presenteras i Vieths artikel kan vi se att en dos om minimum 4000 IU krävs för att undgå brist, om denna definieras som värden <100 nmol/L = 40 ng/mL. Vad är då den övre gränsen för intag för att undvika förgiftning? Kroppen har ett homeostatiskt reglersystem som håller halten 25(OH)D inom ett intervall, 75-220 nmol/L, för vitamin D-doser från 800 IU till 10 000-20 000 IU per dag. När intaget överstiger det som motsvarar naturlig solexponering så uppstår en kraftig stigning i dosresponskurvan, se figuren ovan, vilket indikerar att dosen faller utanför det som kroppen kan reglera. Vieth säger att han under arbetet med artikeln fann det häpnadsväckande att olika påståenden om att moderata nivåer skulle orsaka förgiftning saknar vetenskapligt stöd. Han har inte hittat några publicerade bevis för förgiftning hos vuxna för ett intag så högt som 10 000 IU. Från det tillgängliga vetenskapliga materialet kan man se att förgiftning orsakas av doser på 40 000 IU och över.

*****

Så långt Reinhold Vieths utmärkta översikt. Vi kan nu förstå varför ledande forskare inom området rekommenderar vuxna att ta 5000 IU per dag, och varför detta är helt riskfritt.  Det finns studier som visar att det är helt problemfritt för gravida kvinnor att ta 6400 IU under graviditeten och att detta senare var gynnsamt för vitamin D-halten i mjölken vid amningen, liksom för barnets vitamin D-status. Se följande bildpresentation: Vitamin D Requirements during Pregnancy, Lactation and Early Childhood, av Carol L. Wagner & Bruce W. Hollis. Det finns också en trevlig videopresentation med samma tema av Carol L. Wagner: Vitamin D: Pregnancy and Lactation.

Den som har läst så här långt, och kanske de tidigare inläggen på temat graviditet och vitamin D, måste som jag ställa sig frågan varför Livsmedelsverket rekommenderar som mest 400 IU åt gravida. Vi har mer än tillräckligt med studier som visar att denna nivå inte räcker för att undvika brist hos dem som inte tillbringar väldigt mycket tid i solen under sommarhalvåret. Vi har också data som visar att det inte föreligger någon förgiftningsrisk vid betydligt högre nivåer. Som vi har sett i tidigare inlägg kan man anta att en majoritet av befolkningen har brist på vitamin D och det är anmärkningsvärt att man bara vill bevara status quo. Den hopplöst förlegade rekommendationen om 400 IU saknar vetenskapligt stöd, och det är därför än mer obegripligt att man inte har någon förändringsvilja när det faktiskt finns vetenskaplig evidens som talar för just förändring. Finns det överhuvud taget några studier som skulle få Livsmedelsverket att ändra sina rekommendationer? Det har ju hänt en hel del sen Vieth publicerade sin artikel 1999 (se ex. vis. artikeln Risk assessment for vitamin D där man fann att en trygg övre gräns kunde vara 10 000 IU). Vare med det hur som haver, och många mödrar, barn och andra kommer att få problem och bli sjuka på grund av vitamin D-brist innan det eventuellt någonsin blir någon förändring, och förslagsvis får man övertyga sig själv och därefter ta hand om sin egen hälsa.

Aktuell läsning: Vitamin D-brist allt vanligare i Indien, Tonårsflickor mår bättre av D-vitamin.

*****

Image Attribution: LIFE; Nurse giving sunlamp treatment to babies at nursery by Hans Wild, UK 1944. (Bilden är tagen under andra världskriget, förmodligen i London. På grund av de frekventa bombningarna hade man den gången barndaghemmen under jord. På den tiden hade man inte hunnit glömma hur viktigt det är med UV-ljus för barnens hälsa, och man såg alltså till att kompensera bristen på solljus med UV-exponering).

Graviditet och vitamin D: en vandring i mörkret

Graviditet och vitamin D, del 1:
Jag har under en period stött på ovanligt många gravida kvinnor och det har fått mig att tänka alltmer på hur det egentligen står till med gravidas vitamin D-status. Orsaken är naturligtvis all ny information som har kommit de senaste åren, och det faktum att kostråden är helt föråldrade och gravt felaktiga när det gäller dagligt rekommenderat intag, inte bara för gravida utan för alla grupper. De olika sjukdomsbilder som förknippas med vitamin D-brist hos gravida kvinnor, och senare deras barn, ska jag återkomma till i kommande inlägg, men inledningsvis kan vi konstatera att något har hänt när läkare i Canada (1, 2) och i Storbritannien (1, 2)  nu varnar för att engelska sjukan, Rickets, är på väg tillbaka (det är t o m vanligt förekommande i Saudiarabien!). Den sjukdomen har ansetts för att vara utrotad, och ingen tänker egentligen längre på den. Det verkligt skrämmande är att den orsakas av mycket allvarlig vitamin D-brist.

Engelska sjukans återintåg är en varningssignal om att vi definitivt är på väg i fel riktning när det gäller våra solvanor, och i viss mån när det gäller kosten. En annan varningssignal är att en nyligen framlagd teori för att brist på vitamin D är en starkt bidragande orsak till autism, får alltmer stöd bland forskare. På bara några decennier har antalet barn som får diagnosen autism mångdubblats, och det är uppenbart att det handlar om en miljöfaktor som barnen utsätts för, och inte om en genetisk effekt. Ökningen av autism sammanfaller med det ökande användandet av solskyddkrämer.

I både Sverige och Finland varnar läkare för att många barn har vitamin D-brist, och Finland har också höjt sina rekommendationer: alla barn upp till 18 års ålder bör ta tillskott. Svenska Livsmedelsverket menar dock att rekommendationerna är bra som de är och är oroliga för överdosering. I Sverige ges tillskott bara under de första två åren. Livsmedelsverket tycks inte ha följt forskningen, och deras ståndpunkter både när det gäller vitamin D-statusen i befolkningen och risken för överdosering är skrämmande naiva. Jag har själv följt området några år, och det är inte svårt att se att på det här området har folkhälsan en av sina absolut största utmaningar.

Livsmedelsverket anser att vi får i oss allt det vitamin D vi behöver i Sverige genom solen och maten, det gäller även gravida. De anser att 400 IU per dag är helt tillräckligt för gravida och ammande kvinnor. Vad har de för grundlag för att påstå det och var får de sina data ifrån? Jag har letat och letat, och jag gav till slut upp. Det finns inga studier som visar att 400 IU är optimalt, lika lite som det finns studier som visar att 500, 1000, 2000, 5000 eller 8000 IU skulle innebära överdosering, och att risk för förgiftning därför skulle föreligga. Sanningen är att Livsmedelsverket inte har en susning om vad som är bra och dåligt för människor när det gäller vitamin D. Gravida vandrar verkligen i ett mörker, och som jag ska illustrera i några inlägg framöver, har flertalet allvarlig brist på vitamin D. De deltar därför i ett slags lotteri med tanke på de risker de utsätter sina foster för. Så här kan vi inte ha det, det handlar ju om många tusen barns hälsa varje år!

Till slut, när jag letade efter något helt annat, snubblade jag över det som skulle kunna vara ursprunget till de nuvarande rekommendationerna, i en artikel av Reinhold Vieth, Vitamin D supplementation, 25-hydroxyvitamin D concentrations, and safety (min översättning):

Före 1997 var den rekommenderade dagliga dosen för nyfödda och barn för vitamin D 10 µg (400 IU). I allt väsentligt var den vetenskapliga grunden för denna dos den att det motsvarade ungefär innehållet i en tesked (5 mL) av torskleverolja, och att det länge hade ansetts vara säkert och effektivt för att förhindra engelska sjukan. Rekommendationen för vuxna har varit ännu mer godtyckliga. För 36 år sedan kunde en expertkommité på vitamin D bara framlägga anektodiskt stöd för det de kallade ”hypotesen om ett litet behov” av vitamin D hos vuxna, och de rekommenderade hälften av dosen för nyfödda och barn, för att säkerställa att vuxna skulle skaffa en del vitamin D från kosten.

Man tar sig för pannan. Vi ska återkomma till Reinhold Vieths mycket välgjorda sammanställning senare, men sammanfattningsvis konkluderar han med att det inte finns en enda studie som har visat på toxicitet (förgiftning) för doser under 10 000 IU per dag, och att den lägsta dosen för att kunna börja se tecken på förgiftning möjligen kan ligga vid ett dagligt intag under lång tid på 40 000 IU. Det är rätt långt från de 400 IU som Livsmedelsverket ser som en övre gräns för vårt intag. En helkroppsexponering för stark sommarsol ger på ett ögonblick 10 000 IU av vitamin D! Livsmedelsverket har som sagt ingen aning. Vi måste tänka själva, och vi börjar nu!

Till sist vill jag be dig som läser de här inläggen om hjälp. Om du själv, eller någon du känner, är medlem på något forum som handlar om gravida och barn, ex vis Familjeliv, så ber jag om att du där tipsar om de här inläggen så att fler gravida och småbarnsföräldrar får kännedom om att de måste tänka till när det gäller sitt eget och sina barns vitamin D-behov. Det är livsviktigt! Vi kan inte vänta på att Livsmedelsverket reviderar sina antikvierade kostråd.

Läsning: Children who shun the sun go to casualty with seizures.

Image by NASA, no copyright: visar den mest intensiva delen av UV-spektrat. Allt liv på jorden började med solen och UV-ljus. Vitamin D, som är ett steroidhormon, som påverkar mer än 10 % av våra gener, är ett av de äldsta hormonerna på jorden. Vitamin D skapas hos människan i huden genom en reaktion mellan UV-ljus och kolesterol.

Ut i solen igen

Efter en veckas kortsemester i Lofoten i Nordnorge tog det en stund att gå igenom allt som hänt på kost- och hälsoområdet vid återkomsten. Man skulle ju tro att en viss stiltje skulle infinna sig i sommarvärmen, men icke. Jag hade hur som helst ett mycket varierande väder, och av erfarenhet hade jag dessbättre med mig kläder för alla årstider. Några riktigt fina vandringar hanns med och det blev en del fiske efter markrill (som plötsligt dök upp – den brukar annars besöka Lofoten i augusti). Det blev några riktigt stora baddare och de hamnade direkt i stekpannan där de surrades i römme (ung. Crème Fraiche). Det smakade himmelskt, färsk stekt makrill är min favorit bland fiskrätterna.

Alla andra har redan skrivit om slakten av The China Study skriven av en lekman och före detta vegan; Denise Minger, och djuret Richard Nikoley har sammanfattat och listat de flesta som har skrivit om det. Själv har jag inte haft tid att läsa genomgången särskilt noggrant, men om kritiken stämmer ser det illa ut för veganer som har köpt Colin Campbells teser där han har demoniserat köttproteiner. Kanske handlar det om allvarligt forskningsfusk, i så fall på höjd med det Ancel Keys åstadkom genom att skrämma hela världen för mättat fett. Det lär bli reaktioner på kritiken, Campbells bok om studien är ju en storsäljare och det handlar säkert om mycket pengar. The China Study har av en annan bloggare analyserats ur samma perspektiv tidigare: Is Wheat Killing Us? Tyvärr används epidemiologi, som är statistik och inte vetenskap, alltför ofta av oseriösa forskare för att bevisa en favorithypotes: de plockar helt enkelt ut de data som stöder hypotesen och struntar i resten.

Något spännande håller på att hända på solningsområdet. Enligt en artikel i The Independent; ”Public advice on suntanning may mean vitamin deficiency risk” håller de strikta rekommendationerna i Storbritannien på att omprövas. Tidningen har tagit del av ett ännu så länge hemligt dokument (som kanske är läckt med avsikten att testa reaktionerna) där man tydligen har insett att vi behöver en del solexponering för att få ett stärkt immunförsvar.

The time required to make sufficient vitamin D is typically short and less than the amount of time needed for skin to redden and burn. Regularly going outside for a matter of minutes around the middle of the day without sunscreen should be enough. When it comes to sun exposure, little and often is best. However, people should get to know their own skin to understand how long they can spend outside before risking sunburn under different conditions.

Kanske har de senaste årens forskning på vitamin D-området nu lyckats få upp ögonen hos några av de forskare som ligger bakom riktlinjerna – som är komiskt likartad i olika länder. I USA, Storbritannien och Sverige ser propagandan mot solen likadan ut, och i Sverige skriver t o m myndigheterna debattartiklar. Tillverkarna av solskyddskrämer kan ju glädja sig, men kanske kan inte ens deras pengar längre upprätthålla lögnerna om den livsfarliga solen. Det är dock fortfarande följande besked som gäller: No Safe Threshold for Sun or Indoor Tanning Exposure. Men folk fattar ju till slut, som med margarinbluffen.

Att effekterna av kemikalierna i solkrämerna inte är helt kända och att de möjligen kan bidra till sjukdomar som cancer är under debatt. Trots all skrämselpropaganda och trots alla solkrämer, så ökar antalet fall av hudcancer, liksom en del andra former av cancer. Som vanligt när man demoniserar en enskild faktor bör man vara misstänksam. Dels för att det är enfaldigt, för enkelt, och dels för att vi av erfarenhet kan se att man då försöker tjäna pengar på folks rädsla. Det är självklart inte bra att steka sig under solen och bli bränd, men att konsekvent undvika direkt solexponering är förmodligen farligare. Många studier indikerar att brist på solexponering (vitamin D) ger ett sämre immunförsvar och ett sämre skydd mot cancer. Propagandisterna försöker komma runt det här genom att påstå att vi får tillräckligt med vitamin D genom en balanserad kost. Men de ljuger, och försöker inte ens underbygga sina påståenden. Läs även Oliver Gillies artikel: Time to abandon this outdated view on staying out of the sun.

Och så var det statiner som tuggtabletter för friska ungdomar. Vem kan skriva bättre om det än Fat Head? Det är helt enkelt avskyvärt, och förtjänar ingen längre analys. Det handlar bara om girighet och myndigheternas totala tafatthet inför läkemedelsindustrin.

I generally think of personal-injury lawyers as the blood-sucking scum of the earth, but when the kids who take this liver poison end up with permanent muscle damage 15 years from now, I will cheer if Pfizer is successfully sued for billions of dollars. Let the greedy scum punish the greedy scum.

Fortsatt glad sommar!

Update 12/7: Go read Heliophobe Madness