Graviditet och vitamin D: del 4.
Det här inlägget ska handla om dossäkerhet för vitamin D och har samma giltighet för gravida som för icke-gravida ungdomar och vuxna. Det man mäter när det gäller vitamin D-halt i blodet (serumnivå) är kalcidiol, eller 25-hydroxy-vitamin D, 25(OH)D, och enheter för detta är nmol/L eller ng/mL (1ng/mL = 2,5 nmol/L, dvs 40 ng/mL motsvarar100 nmol/L). Kalcidiol är ett prehormon som levern producerar från kolekalciferol, alltså vitamin D3. Mängden vitamin D anges som µg (mikrogram) eller IU (internationella enheter, ibland IE) och 1 µg = 40 IU. Den som vill veta mer om de olika typerna av vitamin D och om vitaminets fotobiologi hänvisar jag till ett par utmärkta artiklar (Harris, Moan och Porojnicu).
Reinhold Vieth har gjort en heltäckande review över detta med 25-hydroxyvitamin D-koncentration och säkerhet, och jag tar här upp en del av det han kommit fram till. Alla värden avser vuxna personer. Några huvudpunkter: för att uppnå 25(OH)D nivåer över 100 nmol/L = 40 ng/mL, som ofta anges som gräns för brist, krävs ett totalt intag av vitamin D på 4000 IU/dag. Bortsett från dem som är hypersensitiva har man inte sett några negativa effekter för 25(OH)D-nivåer upp till 140 nmol/L = 56 ng/mL, vilket kräver en daglig dos på 10 000 IU för att uppnå. De kända fall av toxicitet och hyperkalcemi som finns motsvarar ett dagligt intag på över 40 000 IU. Enbart solsken kan ge koncentrationer av 25(OH)D på 210 nmol/L (84 ng/mL) och över.
I några studier har man tittat på koncentrationen av 25(OH)D bland människor som arbetade mycket utomhus, och man har då observerat genomsnittsvärden på mellan 105 och 163 nmol/L (42-65 ng/mL) och med betydligt högre värden hos enskilda individer (max 225 nmol/L = 90 ng/mL). Effekten av att ta ett dagligt tillskott med vitamin D har studerats och som förväntat stiger halten 25(OH)D snabbare ju större dosen är. Jämvikt uppnås efter 1-2 månader, se figuren ovan. Räknat underifrån har tillskottet varit 400, 1000, 2000 respektive 10 000 IU per dag.
Många olika studier med artificiella UV-ljuskällor har gjorts. I minst fyra olika studier har man sett att en helkroppsexponering kan ge samma effekt som att inta 10 000 IU vitamin D oralt. I en ganska färsk studie har man jämfört individer som antingen exponerades för UV-ljus eller tog vitamin D oralt, och man fann att UV-exponeringen kunde motsvara ett intag på 10 000 – 20 000 IU. Man har också funnit att UV-exponering utöver det som skapar en begynnande solbränna (rodnad) inte ger någon ytterligare vitamin D-produktion.
Det finns många studier där man sett på koncentrationen av 25(OH)D efter olika intag av vitamin D; oralt, subkutant, intramuskulärt, intravenöst, samt i olika former (D2 resp. D3). Om koncentrationen av 25(OH)D överstiger ett värde någonstans över 220 nmol/L = 88 ng/mL uppstår vitamin D-förgiftning med hyperkalcemi. Vieth har sammanställt studierna i figuren ovan, med dos och resulterande koncentration av 25(OH)D, där ringar representerar icke-toxicitet och kryssen representerar toxicitet. Krysset markerat med pilen, som har hamnat utanför, avser egentligen en beräknad medeldos utifrån en månatlig engångsdos på 300 000 IU, och denna ger inte ett rättvisande värde i sammanhanget.
Från de olika studier som presenteras i Vieths artikel kan vi se att en dos om minimum 4000 IU krävs för att undgå brist, om denna definieras som värden <100 nmol/L = 40 ng/mL. Vad är då den övre gränsen för intag för att undvika förgiftning? Kroppen har ett homeostatiskt reglersystem som håller halten 25(OH)D inom ett intervall, 75-220 nmol/L, för vitamin D-doser från 800 IU till 10 000-20 000 IU per dag. När intaget överstiger det som motsvarar naturlig solexponering så uppstår en kraftig stigning i dosresponskurvan, se figuren ovan, vilket indikerar att dosen faller utanför det som kroppen kan reglera. Vieth säger att han under arbetet med artikeln fann det häpnadsväckande att olika påståenden om att moderata nivåer skulle orsaka förgiftning saknar vetenskapligt stöd. Han har inte hittat några publicerade bevis för förgiftning hos vuxna för ett intag så högt som 10 000 IU. Från det tillgängliga vetenskapliga materialet kan man se att förgiftning orsakas av doser på 40 000 IU och över.
*****
Så långt Reinhold Vieths utmärkta översikt. Vi kan nu förstå varför ledande forskare inom området rekommenderar vuxna att ta 5000 IU per dag, och varför detta är helt riskfritt. Det finns studier som visar att det är helt problemfritt för gravida kvinnor att ta 6400 IU under graviditeten och att detta senare var gynnsamt för vitamin D-halten i mjölken vid amningen, liksom för barnets vitamin D-status. Se följande bildpresentation: Vitamin D Requirements during Pregnancy, Lactation and Early Childhood, av Carol L. Wagner & Bruce W. Hollis. Det finns också en trevlig videopresentation med samma tema av Carol L. Wagner: Vitamin D: Pregnancy and Lactation.
Den som har läst så här långt, och kanske de tidigare inläggen på temat graviditet och vitamin D, måste som jag ställa sig frågan varför Livsmedelsverket rekommenderar som mest 400 IU åt gravida. Vi har mer än tillräckligt med studier som visar att denna nivå inte räcker för att undvika brist hos dem som inte tillbringar väldigt mycket tid i solen under sommarhalvåret. Vi har också data som visar att det inte föreligger någon förgiftningsrisk vid betydligt högre nivåer. Som vi har sett i tidigare inlägg kan man anta att en majoritet av befolkningen har brist på vitamin D och det är anmärkningsvärt att man bara vill bevara status quo. Den hopplöst förlegade rekommendationen om 400 IU saknar vetenskapligt stöd, och det är därför än mer obegripligt att man inte har någon förändringsvilja när det faktiskt finns vetenskaplig evidens som talar för just förändring. Finns det överhuvud taget några studier som skulle få Livsmedelsverket att ändra sina rekommendationer? Det har ju hänt en hel del sen Vieth publicerade sin artikel 1999 (se ex. vis. artikeln Risk assessment for vitamin D där man fann att en trygg övre gräns kunde vara 10 000 IU). Vare med det hur som haver, och många mödrar, barn och andra kommer att få problem och bli sjuka på grund av vitamin D-brist innan det eventuellt någonsin blir någon förändring, och förslagsvis får man övertyga sig själv och därefter ta hand om sin egen hälsa.
Aktuell läsning: Vitamin D-brist allt vanligare i Indien, Tonårsflickor mår bättre av D-vitamin.
*****
Image Attribution: LIFE; Nurse giving sunlamp treatment to babies at nursery by Hans Wild, UK 1944. (Bilden är tagen under andra världskriget, förmodligen i London. På grund av de frekventa bombningarna hade man den gången barndaghemmen under jord. På den tiden hade man inte hunnit glömma hur viktigt det är med UV-ljus för barnens hälsa, och man såg alltså till att kompensera bristen på solljus med UV-exponering).